Snart åttio år gammal avslutar Erland Brand ett verk som kommer att räknas till hans mest personliga och mest svårtolkade. Finns här en motsättning? Jag tror inte det. I den mån jag alls fått tillträde till den labyrintiska och gåtfulla värld han skapat, har jag blivit alltmer övertygad om att det som verkligen krävs av betraktaren är en god portion humor. Svart humor borde jag tillägga.

Bara titeln, ALFABET, rymmer naturligtvis ett stråk av ironi. Språket är en ordning som måste brytas sönder för att bli till nytta. Det är en utveckling som blivit allt tydligare hos Brand under det senaste decenniet. Hos denna djupt  traditions- medvetna målare har ett tvivel uppstått som tvingat honom att överge mycket han trott på. Problemet är både personligt och allmängiltigt. Det handlar om den roll konstnären tilldelar världen. Världen och människorna. Historien. Är han slav eller herre i sitt eget hus?

Kanske har frågan varit akut länge, jag vet inte. Men plötsligt står det klart för mig vilket smärtsamt uppbrott som ägt rum – eller fortfarande pågår? Hur kan en sådan tydlig men diffus känsla formuleras?

Någonting lämnas ut till beskådande, någonting som berör mig starkt men jag vet inte vad!

Detalj av målningen F.

Alla dessa ”scener”. Lika gärna kunde man tala om ”syner”. Hallucinatoriska ögon- blick. Jag får lust att rådfråga Strindbergs ”Inferno” där berättaren befinner sig i en verklighet fylld av tecken, hemliga budskap. På gatan hittar han papperslappar med namn på djur. I sängkläderna ser han alplandskap och ansikten framträda. Verkligheten är en ständigt pågående skrift. Att leva är att tolka dess innebörd.   forts......