Detta är Katarina Warrensteins tredje utställning på Galleri Cupido.

Mårten Castenfors om första utställningen 1995: ”I en och samma kropp blandas tradition med vardag och mötet fungerar utmärkt när resultatet utmynnar i små gistna byggen och kroppar tillsynes utan tillstymmelse till beräkning och finess. Warrenstein arbetar således bräckligt, men med stor handfasthet, där hennes medvetenhet om mellanrummets betydelse paras med mod att tillföra oväntade, udda och nästan ”fel” former. I spänningen mellan de sneda och vinda elementen byggs små intrikata världar upp som, när de är som bäst, bär på beckettska tillstånd.”

Jan Håfström om andra utställningen 1998: ”Att gå bland utställningens små ting är att utsätta sig för en spärreld av bud-skap. Och även om hon är min vägvisare genom dessa dunkla trakter vet jag inte alltid var jag är. Jag saknar ord, inte känslor.

Då slår det mig att hennes värld är ett ”faktum”. Det onda och fasansfulla existerar. Liksom det kärleksfulla och barnsliga. Allt vi ser… ett ”faktum”? Ja, utan gräns mellan döda och levande, ondska och godhet, fult och vackert.
Det är hela hemligheten.”

Katarina Warrenstein om tredje utställningen 2002: ”Mina skulpturer handlar om det som alla ser, det som alla är med om, det mest allmänna. Det är så vanligt, så vanliga former, att det kanske är där budskapet finns – om det mest fördolda. Det handlar om att öppna sig och att stänga igen.”

Tidigare utställningar bl.a. på Aguélimuseet i Sala och Konstnärshuset.

Marjatta Nenander/Galleri Cupido

Fler bilder