Jag debuterade 1984 på Kungliga Operan i Stockholm och har sedan dess sjungit över trettio huvudroller. Jag har bland annat invigt Artipelag med ”Karolinas sömn”, av Anders Eliasson, jag har även arbetat med Ingmar Bergman i ”Bacchanterna” av Daniel Börtz.
Sången, liksom måleriet har hela tiden funnits i mitt liv och efter pensionen gjorde jag ett karriärbyte och målar numera på heltid.
Ibland vill jag använda mitt liv som ingång i måleriet, men lyckas sällan. Livet ställer sig i förgrunden och skymmer upplevelsen av tavlan. Bättre då med ett ”icke laddat” motiv, där alla mina erfarenheter speglas i hur och var jag lämnat mina penseldrag.
Hellwig var 1979 en av grundarna av den avantgardistiska teatern Teater Aurora i Stockholm och fram till 1994 dess konstnärliga ledare. På Teater Aurora gjorde hon sig känd som en innovativ och utmanande regissör vilket ledde till regiuppdrag på teatrar både i Sverige och utomlands. Hon har varit verksam som regissör vid Dramaten, Stockholms Stadsteater, Kungliga Operan, Malmö Opera, Svenska teatern och Lilla teatern i Helsingfors, Estonian Drama Theater i Tallinn, Den Nationale Scene, Det Norske Teatret och Nationaltheatret i Norge, Katona József Színház i Budapest och Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Hellwig har även gjort scenografin till flera av sina uppsättningar. Sedan 1985 har hon återkommande arbetat för Radioteatern och 1993 regisserade hon långfilmen Dockpojken.[1]
Hilda Hellwig har undervisat på Teaterhögskolan i Helsingfors och på Statens Teaterhögskole i Oslo. Hon är sedan 2008 professor i teaterregi vid Stockholms dramatiska högskola. Se Wikipedia för mer information
Bildkonst
2012 – Psychosis III utställning av collage på Färgfabriken 2017“ Sömngångarens sagor “ utställning av collage på Arkivhuset Smedjebacken 2018“ Sömngångarens sagor II “ utställning av collage på Sandviken Kulturcentrum/Konsthallen
”My collage are not illustrations for a tes or a story. But I make stories by creating situations. I am creating world, Im directing portraits. It’s fiction and dream. It is clear that the images reflect me and my view on the world but in an unplanned way, and it often surprise me. In my work as a theatre director I am very careful about refining, specifying what I communicate to the audience through conscious choices of staging. The collage is something completely different, another world, a world where I am not locked by formar or moral demands. I do not care what you could do or what is going in the visual art world. I am not part of it, I am an outsider.”
