forts..... 
ALFABET omfattar tjugonio låd- konstruktioner av trä. Öppningarna är täckta av plexiglas. Altarliknande skåp sådana man ser överallt i Indien. Vid vägkanten, på en bensinmack, i ett träd. Det är omöjligt att inte stanna inför sådana tillfälliga altare och begrunda deras innehåll. Några blomblad, en bemålad sten, ett stycke tyg. En andlig plats hopsatt av de enklaste och fattigaste ting.

Det Strindberg såg var stationer på en botgörares väg. Bilder av ångest och undergång. De ”shrines” jag minns från Indien är lustfyllda och barnsliga, obefläckade av synd och förbannelse.

På något obegripligt sätt lyckas Erland Brand förena dessa vitt skilda tillstånd. Hans skåp tycks mig laddade av såväl dödsdrift som livshunger. I denna dubbelhet ligger för mig hela projektets fascination.

Är då ALFABET ett slags testamente? En slutlig uppgörelse, korten på bordet? Visst ser den åldrade mästaren tillbaka på sitt liv. Dit finns oräkneliga ingångar, oändliga lager på lager i en oöverskådlig utgrävning. Ett spår leder till det franska 1950-talet. Till Jean Dubuffets pissoarklotter men också till den höga orfiska färgen hos Nicolas de Stael.  

Ett annat spår leder in i det personliga. Under bokstaven G arkiveras rester av målarens första oljetavla. Barndomen borttappad i en mörk granskog och aldrig återfunnen. Och  någonstans, ännu djupare, hittar vi ett märkligt fragment från faderns liv som vandrande målargesäll. Ett ådringsprov som paradoxalt nog fram manar bilden av ett tillstånd bortom kulturen, bortom det mänskliga.

 På samma gång blir det en påminnelse om ett annat livsavgörande möte för den unge Brand: det kubistiska collaget.
 
Ändå är förflutenheten inte den stora energikällan på denna resa. Skärvor därifrån virvlar förbi och känslan av en traumatisk förlust släpper aldrig sitt grepp. Men formen - eller den rasande förstörelsen av formen - drar allting upp till nuet, till ytan. Ytan är den spegel där betraktaren söker ett svar. Vem är det han ser? Vem tillhör denna plågade och förvridna fysionomi vars uttryck balanserar på gränsen till jag- utplåning? Eller är det tvärtom? Är det hisnande förvandlingsnummer som detta ansikte genomlöper inte ett avsked utan en ankomst?

Nej, i detta tänkande existerar inga gränser, ingenting är enkelt, allt är hopplöst hopblandat. Ty här lever döden och pånyttfödelsen sida vid sida. Några ord av Katarina Frostenson kommer för mig:

en sådan kunskap är mig för underlig  jag kan inte begripa den 

jag kikar på dig  
är jag däri

förvandlad och kanske bliven ett ting underbart, det går inte att föreställa sig